Att tvätta byket offentligt

För nästan ett år sen skrev jag ett antal inlägg här på min blogg om mitt liv. Det var jobbigt och känslosamt. Men i slutändan bara positivt. Det har medfört sig att jag och min syster har återfunnit varandra. Ingen agg eller skitsnack längre. Vi har grävt ner allt gammalt och börjat på nytt. Och det känns så förbaskat bra. Det har varit terapi för mig. Men även för min syster som har fått se en del av mig som hon inte känt till. Vi förstår varandra så mycket bättre nu.
 
Fick ett tips om en webbsida som fick många bitar att falla på plats. Den handlar om barn som växer upp med en narcissistisk förälder. Nu är jag ingen psykolog eller allvetare på något sätt och vill inte peka ut någon av våra föräldrar på något sätt, men jag ser många likheter med vår uppväxt. Det mest slående är det här:
 
"I en del familjer finns ett syskon som själv blivit narcissistisk – som är föräldrarnas favorit – ett annat syskon som alla andra i familjen utnyttjar och kör med – den medberoende  – och ett tredje syskon som säger emot, säger ”sanningen” rakt ut och som kanske har brutit med föräldrarna, eller blivit utkastad – det svarta fåret . "
 
Det är oss det handlar om. Jag är den medberoende och syrran är det svarta fåret.
 
Tänka sig att vi har levt i samma famij men upplevt vår uppväxt så otroligt olika. Men nu står vi som en enad front. Inget mer smusslande. Från och med nu är vi dom vi är. Raka och ärliga mot varandra. Vi behöver inte längre hålla en fasad. Låtsas att allt är perfekt. För så är inte verkligheten. Men det är så vi har växt upp.
 
Man har inte fått prata om problem utåt. Att må dåligt psykiskt är pinsamt och inget man talar om. Att man missbrukar något ska man inte heller prata om. Det är skamligt. Bättre att sopa alla obekväma saker under mattan. Det är så vi har växt upp. Med en fin fasad utåt.
 
Men ärligt talat... Finns det någon i hela vår värld som inte mår eller har mått dåligt någon gång? Och ska man verkligen skämmas för vem man är?
 
Hur som helst känns det bra nu. Jäkligt bra. Jag vet hur man ska hantera situationer och personer. En sak har jag lärt mig och det är - att sopa saker under mattan - är inte en bra lösning....
 
 

Eld är inget att leka med...

Ännu en gång på kort tid har det varit en brand i stan. Den här gången tog elden ett ungt liv. Så tragiskt och så snabbt gjort. Det fick mig att tänka på en händelse för ganska många år sen. Jag minns inte riktigt när. Men ungarna var fortfarande ganska små.
 
Barnen hade lagt sig och både jag och sambon kände en konstig lukt. Vi gick runt i huset och försökte lokalisera det utan att lyckas. Så vi antog att någon granne eldade skräp. Det var ju kväll och vi gick och la oss. Efter en timme eller så vaknar jag av att dottern står bredvid sängen och säger att det är hål i hennes säng. Och att det är varmt.
 
Konstigt tyckte jag och gick och tittade. Det visade sig att hon somnat med en elektrisk värmemadrass påslagen. Och den hade börjat glöda så att madrassen smält. Hon hade lagt över en filt och mjukisdjur. Vilket kanske var vår räddning. Höll syret borta.
 
För vad hade hänt om inte hon vaknat och och upptäckt det?  Snabbt hade det kunna flamma upp. Och då hade nog vår familj fortfarande sovit....
 
Så ibland är jag övertygad om att det finns någon som vakar över oss.
 
Behöver jag ens tillägga att värmemadrasser är numera bannlysta hos oss?
 
 
 

Min syster och jag....

Varje berättelse har mer innehåll än vad man kan se vid första anblicken. Så nu tänker jag berätta om min syster. Tror nämligen att hon känner att jag har utmålat henne som en riktig häxa. Men det är hon inte.

 

Hon kan tyckas ha varit väldigt elak mot mig. Och visst, det har hon. Men absolut inte alltid. Det finns även en annan sida av henne som jag gärna berättar om.

 

Syrran var alltså fyra år äldre än mig. Det är mycket när man är liten. Så av naturliga skäl var det hon som bestämde det mesta. Jag såg ju trots allt upp till henne. Och hon hade som bekant en stark vilja. Tyckte hon var så söt och var avundsjuk på hennes mörka, långa hårsvall. Själv hade man bara ett fjunigt huvud där man inte ens kunde ha råttsvansar. Om man inte använde tryckstift förstås.

 

Historien om vår karriär som frisörskor har jag ju redan berättat om i ett tidigare inlägg. Kanske var det tur att jag inte fick gå lös på hennes kalufs...

 

Men det finns ju så mycket annat kul som vi gjort tillsammans. När vi var ensamma förstås. Hade hon kompisar var hon ett monster mot mig. Då var hon så tuff och kaxig.

 

Nåväl, vi brukade tömma bokhyllan från böcker och bygga barbiehus av dem. Skruva loss två ben på vardagsrumsbordet och åka rutschkana på den. Bygga kojor under köksbordet.

 

 

På somrarna spelade vi kula med tomhylsor och tändsticksaskar. Och så klart byggde vi bondgårdar med kottar och pinnar. Plockade olika växter som vi låtsades koka mat av.

 

(Ibland brukade hon laga riktig mat åt mig när morsan inte haft tid. Det brukade vara nån äcklig kombination. Och om jag inte åt fick jag stryk av henne.)

 

På somrarna var vi ofta hos en faster och lekte affär i deras bastu med några kusiner. Där hade man sparat massor med tomkartonger. Och så brukade vi spela monopol.

 

Ett år - jag tror jag var sju eller åtta år - det var i alla fall samma år som jag lärde mig cykla, så fick vi för oss att fara ut en sväng före lunch. När vi kommit fram till landsvägen så bestämde vi oss…Vi skulle cykla till farmor. Det var ca 1,5 mil dit. Men vi trampade hela vägen. Gissa om våra föräldrar var oroliga innan dom lyckades lokalisera oss…

 

Jag minns också en påsk när vi var i stugan. Då skulle vi och några kusiner vara påskkärringar. Men syrran ville inte ha med mig utan sa att det var först nästa dag. Gissa om jag vart besviken när det visade sig att dom redan hade varit runt knackat dörr hos grannarna. Jag var jätteledsen och en av mina kusiner följde mig och knackade dörr hos en av deras grannar. Men det var ju inge kul att vara ensam påskkärring.

 

När man var i tioårsåldern dög man inte längre för syrran. Men det förstår man ju. Hon var ju fjortis. Så under ett par år hade vi inte så mycket gemensamt. så man vart lite copycat över vad syrran gjorde. Hon hade sängen direkt på golvet och då skulle givetvis jag också ta bort benen på min. Hon hängde skivor och tomma ciggpaket på väggen. Då skulle jag också göra det. Och så fortsatte det.

 

Jag förstår verkligen att hon tyckte det var jobbigt.

 

Minns en gång när syrran gick i nian och hade någon sorts show på skolan som jag fick vara och titta på. Då var jag sprickfärdig av stolthet. För vid ett tillfälle, alldelens ensam på scenen, stod min syster. Med en svart klänning med blommor på. Och hon var så otroligt vacker. Det glömmer jag aldrig. Och inte klänningen heller. En sån skulle jag fortfarande vilja ha.

 

Men sen när jag vart fjortis började vi umgås lite mer. Hon och hennes polare brukade bjuda på cigg. Det var häftigt. Dom var ju så coola

 

Vid den här tiden hade syrran flyttat hemifrån och vi sågs inte så ofta. Hon gick på skola i Hedenäset där vi även hade stugan. Så när vi for dit hängde jag ofta hos henne. Och vart presenterade för byborna. Så då fick jag också lite vänner i byn.


Det gjorde det mycket roligare att fara till stugan då. Vi festade nog en hel del. Inte så ofta med syrran men det hände. Bland annat minns jag att vi vid ett tillfälle for till Sikfesten i Kukkola. Det var en minnesrik och rolig fest.

 

Syrran flyttade sen till Överkalix. Och dit brukade jag fara och bo några dagar. Alltid så roligt och träffas. För under den här tiden bråkade vi inte. Inte ofta i alla fall.

När jag flyttade till Stockholm hade vi kontakt och pratade flera gånger i veckan. Det var jätteskönt att ha någon som brydde sig. Och hon bad mig flera gånger att flytta hem.

 

Sen flyttade jag ju hem till Kiruna igen efter att ha bort i storstan. Då flyttade hon till Gällivare. Då vart det så enkelt att umgås. Det var ju bara tolv mil emellan. Så dit for jag ganska ofta och hälsade på. Det vart lite oftare och oftare eftersom hon fick sina pojkar. Dom ville man ju också träffa. Trivdes jättebra med syrran och hennes familj.

 

Det var nog efter hon separerade från sina barns pappa som hon började taskas igen. med ständiga pikar. Men inte värre än att man kunde strunta i det. Tror det kan ha varit en repris från det när vi var små och hennes dåliga dagar fick gå ut över mig. Fast jag var oskyldig.

 

Under några år var vi ganska tighta trots allt. Vi gick på lite fester och så brukade jag hälsa på henne ganska ofta. Och tömma hennes kylskåp på makrill.
Vi var bland annat ut och rastade en fyllehund vid ett tillfälle. (En fyllehund är en virkad pudel som man har en flaska inuti.) Det var riktigt kul.

 

Men sen för kanske tio år eller nåt sånt,  flyttade hon upp till Kiruna och in hos mina föräldrar igen. Det var nog då vår relation började knaka ordentligt. Det var i den vevan anklagelserna började hagla. Ännu idag kan jag inte förstå varför. Men kanske för att hon inte själv mått så bra. Och kom in i gamla vanor…Sånt är lätt hänt.

 

Men nu till det bästa av allt Efter mina inlägg om Mitt liv i bloggform har hon fått se en sida av mig som hon inte kände till. Och vi har vi pratat. Okej, inte direkt i telefon eller öga mot öga. Men vi har mailat och pratat mycket med varandra via nätet och kommit överens om att lägga allt gammalt bakom oss och försöka börja umgås igen.  Det ser jag fram emot för jag har saknat henne. Och hon är ju trots allt min enda syster.

  

 

 

Mitt liv i bloggform del 7 - det tillfälliga slutet

För tre år sen började hälsan vackla och undersökning efter undersökning har gett mig några felaktiga diagnoser. Men ett magsår har man i alla fall kunnat konstatera. Nu i efterhand förstår jag varför. Men det gjorde jag inte då. För ett år sen fick jag ändå svaret på varför jag ständigt var yr illamående och trött. Jag kraschade totalt.

 

Under två år hade jag hållit flytande Men sen gick det inte längre. Kroppen sa stopp.

 

Som man kan se som en tråd i hela mitt liv har jag alltid haft fina vänner runt mig, och nöjda arbetsgivare på grund av min förmåga att anpassa mig. Många vänner men bara ett fåtal som jag låtit lära känna mig helt och hållet. Är en som iakttar.

 

Men jag har som sagt även stött på mindre trevliga personer som behandlat mig illa. Folk är som dom är och när man som jag inte vågat vara mig själv och sagt ifrån har jag varit ett tacksamt offer. En som istället för att ha slagit näven i bordet och protesterat , fogat sig till alla situationer.

 

Men nu håller jag på att bli vuxen. Äntligen. Nu jobbar jag verkligen med mig själv.

 

Försöker släppa alla krav. Jag handlar när jag har lust. Städningen kan vi dela på.. Jag kan missa möten. Jag kan tillåta mig själv att ta kafferast. Och jag måste inte titta på statistik över hur mycket jag gjort.

 

Jag försöker lära mig att jag måste kunna be om hjälp. Lita på att andra kan göra saker lika bra. Och framför allt…jag försöker dra ner på tempot och tar mig tid till både andningsövningar och pausgympa.

 

Men det är svårt och jag klarar det inte på egen hand. Men med stöd av familjen, vänner, arbetskamrater och beteendevetare ska jag komma på fötter igen. Men det tar tid. Finns ingen quick-fix.

 

Har börjat finna glädje i att träna igen. Till och med gruppträning som tidigare skulle ha varit otänkbart för mig. (Jag skulle ju synas…) Skönt för kropp och själ. Tar mig tid för mig själv. Meditering har jag lärt mig uppskatta mer och mer. Det ska jag försöka hålla kvar i mitt liv. 

 

Mitt självförtroende då? Nja. Det är inte bra. Men betydligt mycket bättre. Jag är inte längre rädd att synas. Och jag törs titta folk i ögonen och tilltala dom utan att ha blivit tilltalad först. Jag törs säga ifrån om något är fel. Kanske lite för ärligt och brutalt ibland. Men det är sån jag är nu.

 

Visst har jag funderat på att låta operera min näsa när jag var yngre. Anpassa mig. Men insåg ganska snabbt att det är inte andra som ska bestämma hur jag ska se ut. Det är jag själv som ska leva med det. Och varför skulle jag vilja sudda ut en del av mig och mina släktdrag? Det syns vart jag kommer ifrån och till vilken släkt jag tillhör. En som jag sagt tidigare - helt underbar släkt.

 

Jag låter inte någon längre trycka ner mig. Och stackars den som ger sig på mina barn…

 

Min familj betyder allt. Dom accepterar mig som jag är. Och mina barn har en annan uppväxt än jag har haft. Visst bråkar dom med varandra men dom kramas lika ofta. Ingen av dom känner sig ovälkomna hemma utan är hellre hemma än ute och dräller på stan. Det ser jag som ett gott betyg. Dom är ju trots allt ganska stora. Snart sjutton och fjorton.

 

Dom har fått kramar och kärleksförklaringar hela livet. Och dom kan nog bli less ibland när mamma alltid ska peta på dom. Och sitta nära i soffan. Vi pratar om allt. Och även om jag ser mig själv som ganska sträng så kommer dom till mig med nästan allt. Det känns bra att dom litar på mig och uppskattar gränser. Dom tycker inte att jag är pinsam än i alla fall.

 

Mina föräldrar lever ännu och det är jag tacksam för. Pappa och jag har fortfarande den bästa tänkbara kontakten. Och han kommer ofta till mig om det är nåt han grunnar över. Eller om det är något han vill ha hjälp Och hjälper det gör jag mer än gärna.

Han brukar klaga på att jag aldrig tar betalt när jag hjälper till eller att jag vägrar ta emot pengar när jag handlat till dom, men dom har ju trots allt uppfostrat mig och betalat för mig i många år. Så jag tycker det är min tur att betala tillbaka nu.

 

Mamma är ganska tystlåten och gillar att vara själv, men vi kommer bra överens. Har alltid gjort det. Även om vi inte haft någon öppenhjärtlig relation så vet vi vart vi har varandra. Känns tryggt.

 

Min syster och jag har idag en vänskaplig kontakt. Vi umgås inte jättemycket. Jag kan erkänna att jag håller mig lite på kant. Hon har gjort och sagt saker som sårat mig djupt.

 

Anklagat mig för att vara lat, oärlig. och har försökt smutskasta mig. Hon brukar säga att jag får allt av mina föräldrar och hon inget. Dessutom anklagat mig för att stjäla från dom.
Jag vet aldrig när hon har en dålig dag och låter det gå ut över mig. Ofta är det så att hon inte säger något direkt till mig, utan hon “gnäller” till mina föräldrar. (pappas uttryck)

 

Jag personligen tror att hon skyddar sitt revir. Hon bor nu i samma hus som mina föräldrar och har alltid sett pappa som “sin”. Vill inte dela med sig. Men nu är vi vuxna och får uppföra oss såna tycker jag.

 

Vi är inte ovänner men inte heller bästisar. Inte lika tighta som vi var tidigare. Det kan jag sakna. Vi är oerhört olika som personer. Men hur det nu än är så är hon ändå min syster. En viktig del av mitt liv. Och vi ställer upp och stöttar varandra, Dessutom tror jag även att min berättelse har fått henne att se på mig från ett annat perspektiv. Och jag har fått en annan förståelse för henne.

 

Under den här tiden som jag har suttit och försökt skriva om mitt liv har jag lärt mig massor om mig själv. Det har varit oerhört nyttigt. Lite jobbigt. Men samtidigt befriande.

 

Jag förstår nu varför jag är som jag är och förhoppningsvis har även ni som orkat läsa lärt känna mig på ett annat sätt och inte upplever mig som kall och hård.

 

Jag lovar att försöka visa mina känslor och dessutom ska jag tillåta mig att gråta när jag behöver. Det har jag nog inte gjort de sen jag var liten. Men det är inte bra att hålla allt inom sig.

 

Hur det än är finns man inte för evigt. Jag ska verkligen försöka ta vara på den tid jag har. Försöka uppfylla mina drömmar. Njuta av livet. Tillåta mig själv att synas. Jag kanske till och med tar modet till mig att börja använda hatt....

 

 

Mitt liv i bloggform del 6

Det har visat sig vara ett lyckosamt möte. För vi är fortfarande tillsammans. Inne på 27:e året. Det var alltså min älskade sambo som hade det underbara leendet.

 

Efter den kvällen gick jag och väntade på att han skulle ringa. Efter tre veckor gav jag upp. Inte skulle han höra av sig. Men precis då gjorde han det. Han hade varit på semester och det här var före mobiltelefonernas tid…. Dan efter det träffades vi och det vart vi.

 

Kan ni tänka er. Under hela den här tiden har vi inte grälat en endaste gång. Visst har vi blivit lite irriterade och gått undan. Men aldrig ett gräl. Finns ingen anledning. Vi kompletterar varandra så bra och vi löser saker och ting genom att prata istället. Det är så skönt.

 

Ofta hittar vi lösningar tillsammans på diverse problem. Eller så hittar jag på tokigheter och han genomför dom.

 

Aldrig under den här tiden har jag fått höra något elakt om mig från honom. Han har aldrig försökt hindra mig till något utan tvärtom har han alltid stött och uppmuntrat mig i mina beslut. Uppmuntrat mig och låtit mig vara jag. Och älskat mig för den jag verkligen är. Jag kunde inte ha hittat en bättre livskamrat. Och kan inte tänka mig ett liv utan honom.

 

Säger vi då att vi älskar varandra? Nej, inte så ofta kanske. Men vi har lovat varandra att vi säger till om det förändras. (Fniss) Men handling säger mer än ord…

 

Efter tre år i Kiruna fick jag ett nytt jobb som skulle bli långvarigare än tänkt.. Började som sommarvikarie men vart kvar i nio år på ett transportföretag. Det var ett familjeföretag. Även här uppskattade dom mitt jobb. Hade full koll på allt. Järnkoll. Som vanligt. Mamman i familjen var väldigt mån om mig och behandlade mig som en i familjen. Stack till mig en present ibland. Och lite bonus ibland med lönen.

 

Chaufförerna var helt underbara att jobba med. Och dom gjorde klart för mig att jag var uppskattad även av dom. Dom brukade skämma bort mig med semlor och annat gott. För dom visste att även om jag satt på kontoret så tog jag alltid dom i försvar och fixade så dom slapp jobba länge på fredagar.

 

Vi stressade inte in i ett samboskap utan var särbos i nio år innan vi flyttade samman. Vi köpte ett hus och medan vi höll på att fixa inordning det inför flytten, upptäckte jag att jag var gravid. Ett ödets spratt. För det var inget vi planerat. Men jag var såå glad. För jag ville verkligen ha barn och jag var ju redan över 30.

 

Jag slutade på transportföretaget (Vart uppsagd på grund av minskad orderingång) och började läsa på Komvux. För jag ville försöka bli något. Eller åtminstone ville jag ha något att göra och inte vara arbetslös. Pluggade under ett år. Med toppbetyg såklart.

 

Sista veckorna var dock extra jobbiga för då var jag höggravid med tvillingar. (också oplanerade men önskade) Läkarna ville sjukskriva mig men jag skulle ha betyg.

 

På mitt nuvarande jobb har jag varit i elva år. Och jag trivs bra. Har helt underbara kollegor. Några av dom står mig idag mycket nära. Och jag ser dom som mina bästa vänner.

 

Är givetvis en av de effektivaste på jobbet. Och det säger jag inte för att skryta utan för att det är så. Säger inte nej till mer jobb, fler kunskapsområden, övertid. Den perfekta arbetstagaren Jag har tävlat med sig själv om jag kan slå rekord på rekord i antal samtal eller e-brev. Det gick ju att hålla den fasaden länge.

 

Dessutom räckte det inte med heltidsjobb. Så jag läste en kurs på högskolan också…Och gick på en massageutbildning. Tog jägarexamen...

 

Tyvärr så har jag fortsatt mitt sätt att försöka göra allt perfekt hela livet. Jag ska ha full kontroll både i hemmet och på arbetet. Ska alltid vara bäst. Ska ha ordning hemma. Ska skjutsa ungar till träningar, träna själv och gå på alla föräldramöten. Annars kan jag missa nåt viktigt.

 

Måste storhandla varje vecka för hemska tider om något skulle saknas och vi skulle behöva fara och köpa mjölk. Otvättad tvätt i tvättstugan är inte möjligt osv. Har jag varit ledig en vecka kan man inte bara rulla tummar. Jag måste göra nytta. Tapetsera och måla kanske? Kontrollfreak av värsta sorten. Allt ska vara på mitt sätt. Om jag gör det själv blir det bra.

 

Men med detta beteende har jag också fått betala dyrt.