Cykeln har rostat

Satt och tittade bland gamla papper och hittade en tidning som jag sparat. Ett nummer av Saxons från april 1981. I den fanns ett repotage om mina älskade farföräldrar. Farfar dog dagen före julafton samma år som repotaget gjordes. Och farmor dog sju år senare.

Jag är lyckligt lottad som har haft dom i mitt liv. Men oj, vad jag saknar dom. ♥ ♥



(Klicka på bilderna om du vill läsa repotaget)

Ps. Man ska väl inte tro på riktigt allt som står i tidningen...:)

Grannen Gustav

Satt i stugan och funderade på vad jag skulle blogga om. Jag kom fram till att jag ska göra blogginlägg om människor som har betytt mycket för mig i mitt liv.

Den första jag vill berätta om är vår stuggranne Gustav Ståhl. Eller, han var vår granne i mina föräldrars stuga fram till 1996 då han tog sig själv av daga. Samma år som min dotter föddes. En spjuver och livsnjutare. Under mina barndomsår vara han nog min hjälte.
 
Gustav var en underbar människa. En skojfrisk bohem. Stor djurvän. Förutom mina närmaste finns det ingen som betytt så mycket för mig som han gjorde. Det finns så mycket små händelser man förknippar med honom. Jag ska berätta om några.

Den första lilla historien jag kommer att tänka på är när jag var en sju år sisådär. Vi skulle tillbringa hela sommaren i stugan i Tornedalen och skulle få skaffa en kanin. Jättekul. Några dagar efter vi fått vår kanin kom Gustav med en till. Han sa att han tyckte synd om våran som var så ensam. Men det var lugnt. Dom var av samma kön. Sa han....

Några veckor senare hade vi inte längre två kaniner. Vi hade mååånga kaniner. Och Gustav han bara skrattade och njöt av sitt practical joke.

En annan gång höll mina föräldrar på att renovera i stugan. Dom skulle fixa golvet. Men mitt i allt visade det sig att det saknades två golvbrädor. Då gick Gustav helt sonika hem till sig och slet lös två brädor från sitt eget golv och kom till oss med dessa. Hans golv vart för övrigt aldrig lagat efter detta.

Vid ett tillfälle skrämde han halvt ihjäl mig. Det var när jag skulle nalla rabarber bakom stugan. Jag hörde ett ljud och tittade mot fönstret. Där satt en gammal tandlös häxa. Trodde jag i alla fall. Det visade sig vara Gustav som spottat ut löständerna och knytit ett huckle på huvudet.


På fotografiet håller min far på att ge Gustav sin somarfrisyr. Den brukade vara några millimeter kort. Men vid det här tillfället hjälpte han frisören att klippa, med en tre decimeter lång och väldigt rostig sax... Det slutade med att han fick raka bort allt hår. Men lika glad var han ändå.

Än i dag hittar man små minnen av hans framfart. Han gillade nämligen att knyta ihop träd. Han sa att dom var förlovade och knöt ihop grenarna med varandra. Så nu när man är ute och går kan man ibland hitta träd som vuxit ihop med varandra. Då vet man vem som varit framme.

Gustav var en underbar människa som man aldrig hade tråkigt med. En man som jag har haft glädjen att ha haft i mitt liv. Och som jag ännu idag saknar. Mycket.