Alexandra 16 år

Hur gick det till? Tänk vad tiden rusar iväg. Det är inte länge sen hon började på dagis. Eller det är ju länge sen men det känns inte så. Hur som helst är det världens bästa dotter. Snäll och skötsam. Jätteduktig på fixa med mat. Är inte ute och ränner på kvällar och helger. Ännu i alla fall.

Visst blir det lite gap och skrik över bröderna. Men det är inte så konstigt. Dom är nämligen aldrig tysta. Vem som helst kan bli galen på dom.

I dag har hon i alla fall fullt schema. Först är det skolan som gäller. Efter det blir det ett frissabesök. Och som avslutning på dagen ska hon göra slutprovet för sknöskoterförarbeviset. (Hon gick kurs i helgen). Så något större firande blir det inte.

Från och med idag  får hon oxå börja övningsköra med bil. Introduktionskursen och alla intyg är klara. Så nu är det bara att tuta och köra.





Update: Frisyren vart snygg och snöskoterförarbeviset klarade hon galant. Vi passade även på att fara och fixa färdigt med fotot till förarbeviset.


(klickbar bild)

Lika fast olika

Ja, så var det då bekräftat att grabbarna är enäggstvillingar. Det var ju ingen direkt överraskning. En del man möter kan inte förstå hur vi kan skilja grabbarna åt. Och en del tycker att dom är olika. Och visst. Dom är lika. Fast olika. Men det har ju sin anledning.

När jag väntade grabbarna så visade det sig i slutet av graviditeten att dom hade något som hette TTTS (Twin to twin transfusion syndrom).

Enkelt förklarat så får den ena tvillingen blod från sin tvilling. Transfusionen gör att "givaren" får minskad blodvolym. Detta fördröjer "givarens" utveckling och tillväxt. Blodvolymen hos "mottagaren" ökar, vilket kan påverka fostrets hjärta och så småningom leda till hjärtsvikt.

I början av graviditeten (före 26 veckor), kan TTTS orsaka båda fostrens död eller leda till svåra funktionshinder som döv- eller blindhet. Risken minskar ju senare syndromet uppkommer.

Det här uppdagades när det inte var så många veckor kvar och man övervakade mig noga med täta ultraljud. Men ingen behandling behövde sättas in.

Men det gick bra och bara några dagar innan beräknad ankomst sattes värkarbetet igång. Pojkarna föddes med 15 minuters mellanrum.

Och nu kunde man se skillnaden för första gången. Viktor var den som ville ut först. Han var 50 cm lång och vägde 2775 g. Sen kom Vincent. Han var 51 cm lång och han vägde 3760 g. Nästan ett kilo mer.

Så visst är dom lika. Men ändå olika. Det viktigaste är i alla fall att vi fick två fina, friska pojkar. För det kunde ju ha gått riktigt illa.


Slut på lugnet

I går fick jag i alla fall hem en av mina två söner. Vincent valde att stanna hos farmor och farfar en vecka till. Så när min semester börjar får vi åka och hämta honom.

Nåja, Viktor kom hem i alla fall. Så nu är det inte tyst en minut. Han tjattrar konstant. Har mycket att säga efter att ha varit bortrest i fyra veckor.

Alexandra tycker väl han kan kännas lite påfrestande eftersom han springer efter henne hela tiden. Hon kan inte ens gå i källaren och duscha utan att han följer efter.

Nu sitter dom i alla fall och spelar PS2 utan att bråka. Vilket inte hör till vanligheten. Men tyst är det inte. Det tjoas och skriks. Dessutom svär dom över att bilarna/gubbarna inte gör som dom vill. Det hjälper ju föga. Men jag klagar inte. Det är ganska skönt att det låter lite igen. Huvudsaken är ju att dom har kul.

Oavsett vad dom än säger och att dom hävdar annat, så märks det att dom har saknat varandra. :)