Mitt liv - uppdatering...

Här är det inte lugnt en sekund som det känns.
 
Det bästa av allt... Min pappa har komit hem från sjukhuset.Så skönt.
Det märks tydligt nu att han börjar bli gammal. Men han har även förändrats.Det där med kramar och ömhetsbetygelser är vi inte bortskämda med. Helt plötsligt så vill han kramas. Det känns ovanligt. Men bra. Sen höll hjärtat på spricka av lycka när han en dag sa i telefonen... "Jag saknar ju dig", när jag inte hunnit hälsa på hos dom på några dagar. Inget ont som inte har något gott med sig...
 
Två Luleåresor har jag hunnit med. En för att försöka rädda min tatuering runt ögonen. Inser att det aldrig kommer att bli helt bra. Men visst är det en stor skillnad nu efter två behandlingar. Det kan bara bli bättre. Och tjejen som hjälper mig vet verkligen vad hon gör. Fullblodsproffs.
 
Hon som har gjort det har jag absolut inget emot. Hon är ny och gör sitt bästa. Gör allt för att hjälpa till. Men just nu ska jag låta vårsolen göra sitt och bleka färgeninnan nästa behandling. Det löser sig altid.
 
Den andra resan gjorde jag för att kontrollera om mina ögon är lämpade för linsbyte. Och det var dom. Jag är så glad. Så i slutet av mars kommer jag att lägga mig under kniven. Och mitt liv med glasögon kommer äntligen att vara över. Något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Läskigt men...
 
Har ju inte hunnit berätta om min seans heller. Vad tyckte jag då om Pehr Trollsveden? Hmmm. Var det värt det? Knappast. Jag förknippar honom som en kombination av dragshowsartist och komiker. Hade svårt att ta honom seriöst när han svassade runt med gul kråsskjorta och silverkavaj. Kändes oseriös. Men nu är jag en erfarenhet rikare i allla fall.
 
Har nu varit på röntgen av tån och gallan. Insidan såg hur bra ut som helst. Inga konstigheter. Så det är nog bara min magkatarr som spökar igen. Tån har jag inte hunnit få svar på. Tvivlar att något kommer att synas. Men ont har jag. Vi får välan se....
 
 
 Pluggandet går sakta. Så långsamt att läraren efterlyste mig. Så nu vet jag vad helgen ska tillbringas med.... Studier i psykiatri. Med en liten paus för marknadsbesök. 
 
I morgon ska jag dessutom få lära mig något nytt. Jag ska gå på stickkurs. Ska få lära mig hur man stickar två strumpor samtidigt på en lång rundsticka. Det kommer att göra nytta. För som det är nu lessnar jag efter att ha stickat en....
 
Till veckan ska jag även få lära mig dominostickning. Kul. Och en sak är säker.... Kunskap väger inget :)
 
Ha det gott så länge!
 
 
 
 

Alla goda ting är tre

Så var det söndag igen. Flunsan hänger kvar men det blir jobb i morgon i alla fall.
 
I fredags var jag och lagade min problemtand. Fick den röntgad men man kan inte se att det borde vara något problem med den. Förutom biten som lossnat då förstås. Gick superbra. Första gången jag nästan somnat hos tandläkaren under behandlingen. Och jag är rädd för tandläkaren. Lagade dessutom utan bedövning. Inga problem. Jag tänker aldrig byta tillbaka till min vanliga tandläkare. Jag behåller den hä så länge som möjligt.
 
I går var jag på sjukhuset för första gången den här veckan. Får så dåligt samvete när jag inte kan vara dit varje dag. Men jag vill ju inte smitta ner någon i onödan.Pappa mår ganska bra och kommer nog hem inom en snar framtid. Man ska ha ett vårdplaneringsmöte på tisdag och då får vi se vad som sägs.
 
Blodtrycket är bra. Sockret har stabiliserat sig. Blödningarna har läkt. Så allt ser bra ut. Förutom "pinkeriet" då. Har varit tvungen att ha kateter ett tag. Vilket är vanligt efter en stroke. Men han är jätteorolig att den ska bli kvar för gott. Men vi får väl se. Ska försöka få tag i en läkare i veckan som kan ge ett klart besked vad som är planerat.
 
Har kallt konstaterat att jag inte har några små barn längre. Skrev in mina kopior på en kurs för förarbevis till skoter. Dessutom har vi börjat kolla upp det där med vanligt körkort. Tillstånd och sånt... Två jättefina killar som inte skäms över sina föräldrar. Och som man fortfarande kan få en kram utav.
 
Den äldre tar studenten i vår så hon är ju vuxen. En underbar tjej. Spännande att vara med under det här året när det är baldags och så...
 
Vad som slår mig är att man brukar säga: "små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer". De flersta brukar klaga över jobbiga tonåringar och så. Men jag undrar...när börjar det? Har väntat sen dottern vart tonåring. Men jag har inte märkt något ännu. Kan det vara så att jag har haft otrolig tur med mina ungar? Nåväl. Det är ju inte för sent ännu. Men jag är glad för varje dag som går utan att dom är i problem med det ena eller det andra. Och att dom fortfarande har förtroendet att prata med mig. Jag är så otroligt stolt över dom alla tre.