Händelserik sommar

Sen jag skrev sist har det hänt en hel del.
 
Jag har läst färdigt min kurs och lämnat in alla inlämningar. Väntar nu till skolan börjar så jag kan få allt rättat och göra slutprovet. Sen blir det en ny kurs.
 
För drygt två veckor sen föll min mor lite olyckligt och fick några små ansiktsfrakturer, en lätt hjärnskakning och en liten blödning i hjärnan. Hon fick vara på sjukhuset en vecka ungefär. Sen var vi ner till Sunderbyn för att kontrollera att allt läkte som det ska. Taxi tur och retur. Hur kostnadseffektivt är det för landstinget? Allt sårg bra ut och förra fredagen vart hon utskriven. 
 
Eftersom hon var i stugan i tornedalen när hon föll så ville hon givetvis tillbaka dit. Min syster och vår lätt förvirrade far var ju där. (Han klarar inte riktigt av att vara själv...)  Så jag packade bilen och körde ner henne dit. Fick även löfte av min arbetsgivare att förlänga min semester med ett par veckor om det behövdes.
 
Under en veckas tid har vi nu (jag och min syster) skämt bort våra föräldrar sp mycket vi kan. Syrran har stått för allt som jag tycker är tråkigt men som hon (delvis) gillar. Matlagning (konstigt att jag inte gått upp i vikt med den maten...mmm), disk (inklusive allt i skåpen), sömnadsjobb, bastuvärmning och skrubbande av bastubaljor, värmning av vatten osv... 
 
Jag har stått för "grovjobbet". Ja ni vet skura, dammtorka, möblera om, torka kökstak, plocka bort all spindelväv (vilket var terapi för mig då jag är livrädd för spindlar), städa altan och sånt... Vi har alltså gått igenom allt. Inklusive köksskåpen.
 
Dessutom lyckades vi med min systers makes ovärderliga hjälp få ner föräldrarnas säng från vinden. Den är stor och klumpig. Och trappen är smal. Men det gick med hjälp av skruvmejsel och såg. Så nu kan dom sova nere och vi slipper vara rädda att som ramlar i trappen.
 
Riktigt bra teamwork måste jag nog säga. Med tanke på att det hade varit fullkomligt otänkbart för mig och min syster att umgås under samma tak för några år sen. Vi var väl inte världens bästa vänner direkt. Men det har förändrats. Nu är vi nästan som förr. Vi har till och med haft en shoppingdag på tu man hand. Det kallar jag framsteg.
 
Vi har varit och lunchat på Luppioberget i vår gamla familjekonstellation. Kändes lite ovant men bra. Och träffat lite av släkten.
 
I går for jag hem igen. Bilen fullastad med tvätt. Brunnen har nästan sinat då det varit så varmt. Så jag tog med allt hem för att tvätta igenom det.
 
Har haft en annorlunda semester. Inte alls som planerat. Men den har varit fin ändå. Skönt att umgås med syster och föräldrar trots ett praktgräl. Men sånt rensar ju luften. 
 
Var lite jobbigt att fara hem. För första gången på drygt 40 år, bad min far om en kram. Oväntat med glädjande. Vi har ju aldrig varit speciellt kramiga i min familj. Det märks att han har börjat räkna ner. Känner sig oduglig och ofärdig. Men är fortfarande vår fina pappa.
Min mor försökte dölja sina tårar när jag for. Sånt känns i hjärtat. Jag är ju inte van vid sånt.
 
Ska försöka lura med mig ungarna och fara ner en sväng till med tvätten. Syrran är kvar där nere och hjälper dom. Hon har sjukpension så hon har möjlighet att vara hemifrån lite lättare än jag. Dessutom älskar hon till skillnad från mig att vara där nere. Så det här kommer att bli bra. Trots allt.
#1 - Karin

Ni är guldvärda!!
Du och Mona!
Härligt att ni har hittat tillbaka till varann igen! Det gläder mig att läsberättelse här
Stor kram till er alla!

Svar: Tack Karin. Det känns jättebra. Kram till dig med :)
// Marianne

#2 - Susan

Jag som är lite lättrörd, blir alldeles tårögd. Så fint att ni får chansen att ta hand om era föräldrar. Och så underbart det måste kännas för dem att se er som "vänner" igen...
Kram

Svar: Pappa är överlycklig. Det känns bra.
// Marianne

#3 - Paula

Det låter verkligen toppen! Blir så otroligt glad för Din/Er skull. Hoppas mamma kryar på sig. Hälsa mamma och pappa från mig.
Vi hörs snart! / Kramar

Svar: Jag lovar att hälsa. Vi måste höras snart. Drömmer fortfarande om din bouillabaisse. Den var så god.
// Marianne

#4 - Malin

Va fint att ni har blivit vänner du och Mona och att ni hade möjligheten att hjälpa mamma o pappa i sommar när olyckan slog till.

Kram

Svar: Ja vänner vart vi efter att jag skrev om mitt liv på bloggen. Så det känns jättebra. Både att vi är sams och att vi kunnat hjälpa till.
// Marianne

#5 - Bosse Lidén

Jag blir rörd av er insats och är glad över att ni systrar kan vistas under samma tak igen. Hoppas det inte dröjer 40 år till nästa kram. Dagliga kramar hämtar jag mycket styrka från. Så nu ska du skaffa spindel som husdjur. Kram retstickan Bosse

Svar: En svart änka blir det nog :)
// Marianne

#6 - SysterYster

Nej,nej,nej!! Svarta Änkan är min!! Du kan väl ta en sån där fisig liten röd rackare du?
Kram? Tårögd? Lever vi i parallella universum?? *fniss* Var nog mer så att jag nästan höll på skrämma slag på vår sovande far och att mamma blev tårögd....när jag kom tillbaka efter en vecka i Kiruna. Hahahaaa