Akutfall

I går återvann jag min frihet. Jag slapp mitt gips. Ingen spricka men en liten cysta i tommen. Men inget man gör något åt. Brukar ju dyka upp på konstiga ställen. Hade problem med såna i mitt knä också innan jag opererades för några år sen. Inge farligt alltså. Värre var det med en annan patient.
 
I går när jag satt och väntade på att få bort gipset kom det in en pappa med sin lilla son i en bilstol. Uppskattningsvis 8 - 9 månader gammal. 
Han tog en nummerlapp. Ställde sonen på golvet och satte sig och helt obekymrat surfa på telefonen. Jag hann bli ganska irriterad på pappan. Sitta och surfa när sonen var blodig från topp till tå. Såg ut som att han var överkörd av ett tåg eller något värre. Dock väldigt glad och nöjd...Konstigt.
 
Efter en stund kom förklaringen. Det var inte så allvarligt som det såg ut. 
 
Tidigare på morgonen hade lillkillens storebror velat vara snäll. Tyckte att lillebror hade lite långa naglar. Så han ville hjälpa till. Fick tag i en sax av modell större.....Han hade klippt lite mer än nödvändigt om man säger så. Fingertoppen hade följt med. Och ni vet ju vad mycket blodkärl det finns där...
 
Han hade redan varit och fått det översett tidigare av en läkare. Men plåstret/bandaget hade blött igenom. Och lillkillen tyckte det var spännande att suga på bandaget. Därav det katastrofala utseendet. Det var inte så mycket blod egentligen. Men på en lillknodd såg det ut som flera liter. Han vart omplåstrad på nytt. Lika glad som tidigare. (fast jag kan tänka mig att han inte varit lika glad tidigare på dan då det hände....)
 
 

Påsklov med förhinder...

Det finns folk som har det värre. Men det här gäller mig och hur min vardag förändras. Därför anser jag att jag får gnälla på min blogg hur mycket jag vill.
 
I morgon är det förhoppningsvis min sista dag som sjukskriven med handen i gips. Ska magnetröntgas och få min dom. Spricka eller inte???
 
Jag har mentalt intalat mig att handen är hel fast den värker. Jag hatar gips!!!!!
 
Nåväl. Efter en vecka fick jag vara och lägga ett nytt gips. Sen har det gått bättre. Inte lika ont när handen är i viloläge. Och inte som först, felgipsad så tummen låg fel och gav onödiga smärtor. Sova gick inte alls de sista nätterna.
 
 
Påskaktiviteterna har klart blivit påverkade av min inpackade hand. Man kan till exempel inte ha på sig vilka kläder man vill. Svårt att göra de vanliga sysslorna. Blir överansträngd i axeln hela tiden. Toabesök, påklädning, tandborstning är nödvändiga saker som tar dubbelt så lång tid när det ska skötas med vänster hand. Klippa och skriva är inte att tänka på.
 
Men jag kan erkänna att jag lyckades klura ut hur jag kunde virka. Inte sticka men virka...Visserligen kan man inte sitta långa stunder, men det är bättre än ingenting.
 
Jag riggade högerarmen högt med en virknål instucken i gipset så jag slapp hålla fast den. Sen höll jag nålen stilla medan jag arbetade med vänster hand.Det gick sakta men det gick.
 
Plugga och skriva på datorn funkar dåligt. Allt tar sån tid med vänster. Höger går inte att använda till sånt. För än har ingen smart person kommit på ett lutande tangentbord.....
 
Jag känner att jag nu skulle behöva få vara ledig på riktigt några dagar, utan paket, för att få njuta av våren. Men vi får väl se... Har jag turen på min sida går det att ordna.
 
Om inte annat så är jag ju ledig om en dryg månad. Och då ska det rockas som bara den. Både Metallica och Aerosmith står på schemat...
 
Ps. Mobilen gick inte att rädda så enkelt som vi hoppades. Den dog under operationen och jag fick ta från min reskassa och köpa en ny telefon. Tur i oturen släpptes den nyaste modellen av samsung galaxy en halvtimme innan jag gick till telebutiken. Så valet var i alla fall inte så svårt....

Grusade planer

Här har man gått och sett fram emot en veckas påsklov. Skulle pyssla en massa och handarbeta och bara vara. Kanske fara till fjälls och fiska. Dessutom skulle jag hinna göra fyra prov. Det var planen.
 
Men den 8 april var inte en speciellt bra dag. För först lyckades jag klämma sönder mobiltelefonen i bildörren. Onödigt. Mycket onödigt. Men jag har beställt ett nytt glas och förhoppningsvis kan min händige sambo rädda den.
 
Nägra timmer senare hamnade jag på glid. Halkade baklänges och landade på rygg. I försök att rädda huvudet tog jag givetvis emot med händerna. Vilket orsakade en trolig spricka i båtbenet. Gipsskena och fixerad tumme. Helt omöjligt att hålla i en penna eller att handarbeta. Så nu får jag hitta på något annat att göra i minst två veckor. För då ska jag röntgas ogen och få domen. Tur att gubben har köpt en ny tv så jag har något större att titta på.
 
Snacka om att vara handikappad. Bara projekten att göra vanliga saker som borsta tänderna, göra toabesök, klä på sig och duscha. Nyttigt att lära sig att använda vänster också.
 
Men man ska ju tänka positivt. Jag fick ju några dagar extra ledigt. Fast ärligt....dom dagarna hade jag kunnat vara utan.
 
 

Hur gick det sen?

I augusti 2011 skrev jag om "things to before 50". Jag radade upp saker som jag ville göra. (http://mariannesturk.blogg.se/2011/august/frisyrbyte.html) Nu har jag ju fyllt 50. Och hur har det nu gått?
 
* Resa till London. Inte ännu. Men något ska jag ju ha kvar att se fram emot.

* Skaffa roligare glasögon. Gjort det men det är snart dags igen

* Köpa en rosa vespa och/eller ta MC-kort och köpa en snygg hoj. Det vart en svart moppe.

* Pierca vänstra ögonbrynet. Det har jag lagt ner. Syns inte när man har glasögon.

* Göra en stor tatuering på högra halvan av ryggen eller ena låret med blommor, blader och barnens namn. Det vart en med blommor och blader på vaden istället. Som jag är supernöjd med.

* Bli av med mitt sockermissbruk och gå ner 30 kg.  Gick ner 15. Kraschade och gick upp igen. Men det är ju inte för sent ännu.

* Drastiskt byta frisyr och hårfärg. Hunnit med det några gånger.
 
Ganska bra uppfyllelsenivå om ni frågar mig. Nu är det bara dags att börja snickra på nästa "to do lista". 
 
 

Synonym till undanflykter = Jag

Tror att jag är världsbäst på undanflykter. Gör inget jag inte måste i onödan. Fast ibland är det nödvändigt oxå. Som med träningen. Jag kan krasst konstatera att det inte går att vila sig i toppform. Har inte gjort någon träningsinsats sen den 20 januari. Förutom någon promenad då vill säga. Fast dom är också lätträknade. 
 
Men i onsdags tog jag mig till sporthallen och korde ett spinningpass och ett reshapepass. Det var jobbigt men tusan så roligt. Fattar inte att jag har saknat det så mycket förrän nu. Skulle försöka ta mig ett pass på torsdagen också men det gick inte alls. Jag hade nämligen århundrandets träningsvärk. Konstigt va?
 
I fredags skulle jag vara på min farbrors begravning. Men det gick inte heller som planerat. Jag vaknade med nackspärr. Kanske från träningen. Så jag fick snällt stanna hemma. För det gjorde så attans ont. På eftermiddagen for jag i alla fall ut och övningskörde med dottern en stund. For och handlade lite. Och det var min räddning. För på Rusta lyfte jag något samtidigt som jag vred mig och då small det till högt och ljudligt. Låsningen släppte. Så skönt. Fast då kom huvudvärken smygande istället. Men det är ändå lättare att hantera.
 
Fotograferandet har kommit av sig. Har inte tagit en bild på närmare ett år. Förutom med mobilen då förstås. 
 
Bloggandet likaså. Tappade gnistan efter allt skitsnack som förekom efter ett inlägg jag gjorde.
 
Handarbetet har jag gjort i alla fall. Men oftast blir det bara en strumpa eller vante. Sen börjar jag på något nytt projekt. Tänk om man skulle färdigställa lite grann...
 
Pluggandet har legat nere sen i januari. Men nu ska böckerna fram igen. Om jag inte lyckas hitta på några ursäkter för att slippa då förstås.
 
 
 
Slutligen en fundering.... Varför heter det ett par byxor? Är inte ett par - två stycken? Och varför heter det då inte ett par skjorta?