Lyrisk

Jag törs knappt säga det högt, för då brakar det väl igen. Men...jag mår så jädrans bra just nu. Har kommit igång med lite träning och det är så roligt. Mår så bra efteråt och känner ett lyckorus dagen efter ett pass. Så skönt. Kan det verkligen vara så att jag är på väg att bli "frisk" igen?
 
Jag är nu ganska redo att börja jobba heltid som det känns. Så det ska jag göra den 18:de. Får se hur det går. Men en sak är säker...jag kommer inte att dra upp samma tempo som tidigare. Nu ska jag minsann lyssna på kroppen.
 
Jag har inte trott att gruppträning skulle vara nåt för mig. Varit på Friskis och svettis tidigare, men det kändes inte riktigt rätt. Men nu har jag prövar både just dance, yoga och core. Och alla pass har varit jättebra. Lagomt jobbiga. Inte någon nära dödenupplevelser. Men svettigt så det räcker till. Och musklerna, dom känner man av dagen efter. Men det är så skönt. Svårt att välja så jag får nog lägga upp en plan...
 
Nu har jag även fixat ett träningskort till dottern. Hennes polare tränar ju också så hon började bli sugen. Dom går mest på pass. Men hon kan ju gå på pass med dem och på gymmet med mig. Bra va? För mina vänner verkar inte heller så sugna på att gymma. Men på gruppträning träffar jag dom. Det är sååå roligt att prata med kollegorna om annat än jobb.
 
 
 

Mitt liv i bloggform del 3

Som jag tidigare skrivit så gör jag det här mest för min egen skull. Men om ni vill och orkar får ni gärna läsa.. Här fortsätter min sammanfattning av mitt liv.

 

I sexan började jag röka. Det såg ju så tufft ut. Och Marie rökte ju. Då vart man vuxen. Och cool. Trodde man… Tyckte det såg så gott ut att röka. Det var det väl egentligen inte men snabbt var man inbiten rökare. Det var något jag sedan fortsatte med i arton år. Men sen tog jag mitt förnuft till fånga.

 

I samma veva flyttade Catarina och hennes familj till andra sidan av stan. Det var trist. Ett tag sprang vi på discon och hade partyn med hennes klasskamrater. Men kontakten mellan oss vart sämre och sämre. Olika intressen. Olika vänner… Sånt som händer. That´s life. Fast visst har jag saknat den vänskapen mycket.

 

Ungefär under den här tiden började jag spela handboll. Det var första gången jag tordes prova på något nytt. Även här var det Marie som drog med mig. Jag tyckte det var jätteroligt, men det fanns några tjejer i laget som trodde dom var bättre än alla andra. Självklart vart jag en av deras hack-kyklingar. Jag sa ju aldrig ifrån. Min karriär som handbollsspelare vart inte så lång.

 

Sommaren innan jag började sjuan festade jag för första gången. Det var i Hedenäset tillsammans med några bybor. Två och en halv mellanöl räckte. Och roligt hade vi. Det var inkörsporten till ett ganska blöt tonårstid.

 

När vi började på högstadiet splittrades vår klass. Jag, Marie och två andra tjejer hamnade i parallellklassen. Lite spännande var det allt. Ny klass och ny skola med bara högstadieelever. Trivdes ganska bra men man var väl lite strulig. Aldrig så det märktes hemma. Men jag skolkade en hel del och gick ur högstadiet med ofullständiga betyg.

 

Jag försökte vara hemifrån så mycket som möjligt under den här perioden av mitt liv. Visserligen hade syrran flyttat hemifrån och det var ganska lugnt och skönt hemma. Inga bråk eller så. Men visst var det samtidigt trist. Ingen att prata med.

 

Det var väl ungefär nu jag och syrran började umgås mer som vänner utan att bråka.Trivdes i hennes sällskap trots åldersskillnaden. Vi hade kul tillsammans när vi träffades.

 

Men största anledningen att jag höll mig undan var nog att det blivit lite av en vana att inte synas. Och ärligt talat så tror jag att min mor tyckte det var skönt. För aldrig gnällde hon på att jag var ute på “ranten” så mycket.
Jag och pappa pratade knappt med varandra. Jag skulle nog vilja påstå att han inte lärde känna mig förrän när jag var arton. Det var en speciell händelse som ändrade det. Det kommer jag att berätta om senare.


Grabbarna i klassen upptäckte att tjejer utvecklas i den här åldern och uppenbarligen tyckte dom det var spännande. För dom brukade roa sig med att jävlas så ofta dom kunde. Idag skulle det kallas sexuella trakasserier. Dom klämde på “bröna” så fort dom kunde. Ingen vuxen brydde sig. Men det kändes enbart jobbigt och kränkande.

 

En gång vart jag dock riktigt förbannad och snärtade till en av grabbarna på det heligaste. Han gick inte på lektionen efteråt. Han låg på en bänk och tyckte synd om sig själv. Rätt åt honom. Men sen la dom av.

 

Det fanns en sorts hatkärlek mellan mig och grabbarna i klassen. Dom jäklades emellanåt men när det verkligen gällde visste jag att dom alltid ställde upp. Och dom har faktiskt erkänt sina dumheter och bett om ursäkt.

 

Det var faktiskt inte bara kompisarna som taskades på högstadiet. Vi hade även en lärare som tyckte det var vansinnigt roligt att kalla mig för turken…Sånt är inte acceptabelt idag.

 

Nåväl. Utanför skoltid levde jag ett annat liv. Var trots mitt dåliga självförtroende och tillbakadragna sätt ganska populär. (Det är klart…när man hade druckit var man ju lite kaxigare.) Jag hade faktiskt ganska många vänner under högstadietiden.

 

Under en tid umgicks vi med ett gäng som festade ganska hårt men som även sniffade. Kan ärligt säga att jag testade en gång tillsammans med en kompis, men det var kortvarigt. En minut sen la vi ner. Ingen av oss tyckte det var något för oss. Sen slutade vi umgås med det gänget. Mycket därför att dom höll på med saker som vi inte ville bli inblandade i. Som inbrott och stölder. En del lever inte idag. En del lever fortfarande på det sättet. Men det roliga är att dom värsta har ryckt upp sig och blivit vanliga Svenssons.

 

Efter det började vi umgås med den “bilburna” ungdomen. Dom sk raggarna. Jättetrevliga killar och tjejer som gillade att snurra runt och festa. Så under en period var det fest tre dagar i veckan. Minst. Det tråkiga var att i en liten stad är att det snabbt skapas rykten.

 

Vi fick snabbt ryktet om att vara lösaktiga raggarhoror. Men riktigt så var det inte. Dom vi umgicks med visste bättre. Men som alltid är det någon som tror sig veta mer. Såna som inte ens var med. Typiskt småstadssyndrom. Att snacka skit. Men attans vad det sårar.

 

Sanningen är att mina “erövringar” är så många att dom kan räknas på en hands fingrar. Och det blir fingrar över… Är ingen som förespråkar engångsligg.

 

När jag gick i nian träffade jag min första “riktiga” pojkvän.

 

Nu börjar en ny period i mitt liv. Inget hemligt eller skandalöst men jag kommer att utelämna vissa delar. Vissa saker vill jag ha för mig själv. Saker som är svåra att tala om. Det kanske blir en annan gång. Men…det är min historia och jag berättar bara det jag själv vill.

När tillfälle ges...

Det är väl klart att man måste slå till när ett fynd dyker upp. Den här gången köpte jag 150 nystan garn av varierande kvalitet, långt under inköpspriset. Toppen. Föregående inköp har använts flitigt. Nya garner = massor med inspiration.

Mitt liv i bloggform del 2

Jag vill innan jag fortsätter min berättelse förtydliga en sak. Jag är inte ute efter att beklaga mig och att folk ska tycka synd om mig. Jag har haft ett helt underbart liv med underbara människor omkring mig. Men givetvis också mindre trevliga bekantskaper.

 

På pappas sida har jag en stor härlig släkt som jag tyvärr inte ser så ofta. Farmor och farfar träffade man bara på somrarna och till påskarna då dom borde så långt borta. Men dom var alltid glada att se en. Nu är dom borta sen länge. En del kusiner har jag inte ens träffat. Men dom jag känner är helt underbara. Det gäller givetvis resten av släkten också.

 

Även om man runt mig inte har varit så bra på visa känslor så betyder det inte att det inte funnits kärlek. Jag har aldrig tvivlat på att jag varit älskad av min familj, lika mycket som jag älskat och älskar dom. Även om jag inte säger det. Det har inte fallit sig naturligt för mig.

 

Mycket har blivit som det blivit har jag nu på senare år förstått beror på att jag aldrig låtit mig själv vara mig själv utan har alltid anpassat mig till de olika situationerna.

 

Här fortsätter min historia. Den som format mig till den jag är. Som jag upplevt det.

 

..............


Hösten kom och jag började ettan. Det var så spännande. Jag fick många nya vänner. Dom gillade mig som jag var och det gjorde inte dom något att jag inte tog så stor plats. Jag har alltid haft många vänner men har alltid varit den som stått lite på sidan och betraktat. Jag har aldrig tordas ta plats i centrum. Detta har givetvis gjort att jag varit ett tacksamt offer att taskas med. Samtidigt var det så att jag trodde det var normalt att bli retad. Hade ju en syster som var bra på det…

 

Min syster och jag gjorde givetvis en del kul saker tillsammans. Men visst märktes det att hon var äldre än mig. Hon ville gärna styra lekarna och bestämma. Vid ett tillfälle skulle vi leka frisör. Ja, med riktiga grejer. Ni kan ju föreställa er hur jag såg ut efter det. Hon såg dock ut som vanligt för när det var min tur ville hon inte leka längre.

 

Mina föräldrar var inte speciellt glada. Dom fick rädda det som räddas kunde. Och jag fick gå och se ut som en munk . Hade dock hår på hela huvudet.

 

Min syster - hon fick stryk.

 

Ja det hände faktiskt ganska ofta. Hon var påhittig och jäkligt envis. Ville inte “förlora” en konflikt och gav sig aldrig. Det slutade ofta med att mamma tappade humöret och gav henne stryk.

 

Jag hade turen att inte få stryk mer än vid något enstaka tillfälle. Men det berodde nog mest på att jag lärde mig av min systers misstag och vågade helt enkelt inte vara trotsig utan gjorde mig osynlig.

 

Syrran hade ett sjujäkla morgonhumör. Och när mamma började studera igen var det jag som fick ynnesten att väcka henne på morgonen. Det var inte ett uppdrag jag såg fram emot. Man fick vara beredd att ducka och springa. För man visste aldrig vad som kunde komma flygande. Det hände faktiskt att hon låste in mig i badrummet. Så där fick jag snällt sitta en hel dag. Roligare kan man ha det.

 

När man sen kom upp i tonåren fick man inte ha garderoben ifred. Det hände ganska många gåner att när jag skulle klä på mig...så var kläderna skitiga och inpregnerade med svett och parfym. För istället ör att lägga dom i tvätten satte hon tillbaka dom i garderogen.Suck.Men det är väl det som kallas syskonkärlek.

 

Skolan funkade bra och jag fick en till “bästis”. Det var Marie. Vi är fortfarande lika goda vänner. Hon var en sån som såg till att jag alltid fick vara med .En som tog hand om mig. Vi har hittat på mycket genom alla år. Vi är nog som syskon på ett sätt. Vi kan låta det gå långa perioder innan vi hörs av, men vi vet vart vi har varandra .

 

Givetvis så finns det rötägg överallt. I vår klass fanns det ett par killar som alltid försökte göra dig roliga på andras bekostnad. Klassclowner brukar dom visst kallas.
 
 

Mig älskade dom att reta för min näsa. Visst…Den är spetsig och ganska lång. Men inte på något sätt grotesk. Det hände ganska ofta att dom ritade karikatyrer av mig och hängde upp överallt. Man kallade mig inte för namn utan använde hellre öknamnet "Häxan".

 

Dom andra stod på min sida. Men en tagg växte sakta och säkert. Det gjorde riktigt ont. Och mitt självförtroende vart inte bättre om man säger så.

 

Då jag inte var med kompisar fick jag följa med på stan med mamma ganska ofta. Hon hade alltid något “ärende” dit. Jag bor i en liten stad så på ett par timmar har man hunnit med alla butiker. Våra besök tog oftast flera timmar. Men ändå kom vi oftast hem tomhänta.

 

Detta berodde på att mamma var spelmissbrukare. Något hon inte gärna vill erkänna. Men så var det. Jag fick alltså följa med henne på “prisbingo”. Jag satt alltså flera timmar åt gången inne i en rökig lokal medan en massa människor spelade bingo i förhoppning om att vinna presentcheckar som man kunde lösa in mot grejer. Det var så tråkigt.


Det värsta eller kanske ska jag säga jobbigast var att jag inte fick berätta för någon att hon spelade. Absolut inte för pappa. För eftersom det bara var pappa som arbetade då och inkomsterna var inte så stora. På den tiden var inte gruvarbetarna speciellt välbetalda. Man skulle vara sparsam. Så spela bingo var inte ok.

 

Att jag skulle vara tyst brukade mamma sticka till mig någon grej emellanåt. Sånt hon fått på bingon. Mutor. Kunde vara bestick eller nån ljuslykta. Sånt man kunde lägga undan till man flyttade hemifrån. Min syster var givetvis avundsjuk på grejerna. Men jag tror inte hon hade vilja sitta i den rökiga lokalen timme efter timme. Det var otroligt jobbigt att inte få berätta.

 

Det här har fått mig att bli en ärlig person. Brutalt ärlig brukar jag säga. Kan nästan inte ens ta en liten vit lögn. Tyvärr händer det att jag sårar folk på grund av mitt sätt. Men jag kan verkligen inte ljuga.

 

För att få in lite mer inkomst valde mina föräldrar sig att hyra ut mormor och morfars lägenhet. Dom hyrde ut det till en jättetrevlig kvinna och hennes son. Han var ett år äldre än mig och vi kom riktigt bra överens. Vi lekte ofta tillsammans.

 

Jag minns inte riktigt hur gammal jag kan ha varit, men omkring åtta - nio år skulle jag tro, Då hände en sak som förändrade mycket i mitt liv.

 

Det som hände var att jag vart vittne till ett mordförsök.

 

Det började med att pojken i huset skrek hysteriskt. Riktigt hysteriskt. Inte så att han hade slagit sig eller så utan i ren panik. Jag och mamma sprang upp för trappan för att se vad som hänt. Och det jag fick se önskar jag att vi sluppit.

 

Det var vår hyresgäst som vart knivhuggen av sin sons far. Han hade just släppts ut från psyket. Han sa henne att om inte jag får ha dig ska ingen annan heller ha det…

 

Jag såg alltså honom sitta gränsle över henne. Med en kniv i handen som han högg henne med. Det var blod överallt. Jag minns fortfarande hur han såg ut och hurdan skjorta han hade.

 

Tack och lov slutade det bra. Hon överlevde tack vare att min far kom till undsättning. Dom flyttade kort efter denna händelse.

 

Men det har givetvis satt sina spår i mig…. Bland annat klarar jag inte så bra av att ha folk bakom min rygg längre. Och jag gillar inte knivar.

Men....det är ju jag!!!

Nu har det varit årets vinterfestival. Den har varit borta några år men i år har i alla fall sex stycken lag tävlat. Jättekul för det hör vintern till. Och nästa år ska det visst växa igen. Det ser jag fram emot.
 
Så idag tog jag med mig pojkarna för att se resultaten. Lite kallt men ändå så vackert ute.
 
Hur som helst var det ryssland som vann med en bläckfisk. Den var verkligen detaljerad och fin. En värdig vinnare.
 
.
Men det var ändå inte det bidraget som fick min uppmärksamhet utan det var den här
 
 
Varför kanske ni undrar... Men ser ni inte det???? Det är ju JAG. Den som alltid måste vara stark, men som slutligen gick in i väggen med en smäll. Skrikande efter hjälp. Och någonstans långt där borta finns ljuset...