Kvällsöppet

Nu ska jag sticka ut näsan igen och prata om mitt jobb. Viket inte alltid uppskattas. Men jag utmanar ödet...
 
I dag är jag trött. Kändes lite konstigt att komma hem redan klockan tre.
Har jobbat extra i tre kvällar på raken. Vi har haft kvällsöppet till sju för att ge bra service till våra kunder.
 
Jag kan ärligen säga att jag har varit helt emot kvällsarbete tidigare. Men i år kände jag att jag ville ge det en chans. Vilket jag inte ångrar för en sekund.
 
Lugnt och skönt på kontoret. Strid ström av samtal med trevliga, glada, tacksamma kunder. Dom har varit helt fantastiska. Visst är dom bra annars oxå. Men nu har dom varit extra roliga att ha att göra med.
 
Så jag kan nog till och med sträcka mig till att säga att dessa tre kvällar har innehållit bland de roligaste telefonpassen sen jag började på firman. Hoppas det blir likadant nästa vecka. För dom har fyllt mig med energi.
 
 
 
Ps. Varför kan man inte fixa en stavningskontroll på bloggen?

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Med hänsyn till mina kollegor och önskemål från läsare har jag valt att ta bort vissa bitar i mina tidigare inlägg. Jag må vara mycket men hjärtlös är inte en av dem.
 
Mitt syfte har inte varit att såra någon utan jag ville bara lyfta fram att det förekommer en massa onödigt tjafs som skapar otrevlig stämning. Sånt sprider sig snabbt.
 
Har jag sårat någon ber jag om ursäkt för det har aldrig varit min mening.
 
Och har ni åsikter och tankar om mig är jag tacksam om ni i fortsättning tar det direkt med mig och inte med någon annan. Eller under en pseudonym.
 
Till Tissel och Tassel:
 
Eftersom jag inte har någon större kännedom över de senaste händelserna, som jag redan skrivit,  så kan ni sluta spekulera i vem som gett mej information eller inte. Jag kan ärligt säga att det lilla jag vet har jag fått från ett väldigt oväntat håll. Inte av någon av mina närmaste kollegor och vänner. 
 
Det är sådana spekulationer och antaganden som ni nu gör som är farliga.
 
Från och med nu anser jag detta vara ett avslutat kapitel!

Jag skäms fortfarande...

Många har haft åsikter om mina senaste inlägg. Och det är jag tacksam för. Jag ville skapa debatt och få folk att ta sig en funderare.
 
Man anser att jag inte ska skriva om min arbetsplats på ett offentligt forum som min blogg. Det kan jag inte förstå. Min blogg handlar om mina åsikter, mitt liv, min arbetsplats. Och så länge jag inte namnger varken min arbetsplats eller mina kollegor så tänker jag fortsätta utan att skämmas. Jag har skrivit gott om den förr och då har ingen klagat.
 
(Jag kan tillägga att jag i det stora hela gillar mitt jobb. Jag kommer bra överens med ledningen och jag har helt fantastiska kollegor. Som jag tidigare skrivit så jobbar jag på en kunskapsbank.)
 
Jag tolkar kommentarerna som att allt bara handlar om en specifik händelse. Och det var absolut inte min mening. Senaste händelserna på jobbet har jag knappt någon insikt i. Men det finns så mycket mer. Det här var dock starten till mitt funderande.
 
Det enda jag ångrar är att jag inte skrev färdigt mitt inlägg som startade debatten. Så det gör jag nu. Med risk för att bli lynchad. Men det strutar jag i. Som sagt min blogg - mina åsikter.
 
Som jag skrev tidigare pågår det lite fula tjuvnyp och knep på jobbet. Man tisslar och tasslar bakom ryggarna på folk och snackar rent utav skit om dom. Inget nytt. Det har pågått länge. Allt för länge.
 
Det finns såna som drar näsan i vädret och låtsas att inte se sina kolegor. Dom vägrar hälsa. Sånt kan jag ta men det är många som tar illa vid sig. Som tror att dom gjort något fel.
 
Det finns personer som tycker det är kul att hålla koll på vad man gör och inte gör. Man tittar på klockor och kollar när folk kommer och går. Man retar sig på om några skrattar för mycket. Eller kanske pratar för mycket. Man kritiserar kollegor över deras klädvad och frisyrer, när man tror att ingen hör... Man skvallrar och är nyfikna.
 
Ja, sånt förekommer. Har hänt ett flertal gånger. Det vet jag av egen erfarenhet. Utan det skulle jag inte ha stuckit ut näsan.
 
Så jag vidhåller att jag skäms över mina kollegor. För att man inte kan vara raka och ärliga mot varandra istället för att skvallra en massa dynga bakom ryggen på folk.. Att man sårar de man arbetar med. Allt skulle kännas så mycket bättre om man kunde lägga ner sånt här tjafs. Finns andra sätt att hantera olikheter.
 
Ärlighet varar längst. Och även om det gör ont, så vinner det i längden.
 
Det här är absolut inte något unikt på något sätt. Det förekommer nog på de flesta arbetsplatser. Framför allt på kvinnodominerade arbetsplatser. Det är inget man kan göra så mycket åt. Mer än att få folk att fundera.
 
 
 
 
 

Dagens snackis

Skrivklådan har börjat ge sig till känna och jag tycker det är kul att skriva igen. Och skapa debatt. Det kan jag lugnt säga att mitt förra inlägg gjorde. Sånt tisslande och tasslande som det har varit idag. Många har pratat om mitt inlägg. Men inte med mig. Några har till och med gått förbi mig utan att se mig eller hälsa. Löjligt. Tycker bara att sånt här beteende kan tolkas som vuxenmobbing. Och sånt är INTE ok. 
 
Nåväl. Nog om detta. Kom på mig själv idag med en ovana som jag lagt på mig och troligen har hållit på med länge utan att veta om det. Och ingen har upplyst mig om även om de säkert har sett det. Och pratat om bakom min rygg.  Om man tolkar det som även jag skulle ha gjort så är det uräckligt... Jag petar mig i näsan. Dock inte för att gräva kusar utan för att pilla på mitt nässmycke. Men jag kan tänka mig att det inte är det första man tänker på. Hmmm. Måste absolut sluta så att folk inte tror annat.... Får i värsta fall plocka bort det.  Har själv jobbat med en som grävde, rullade och stoppade in i munnen... uäck!!!
 
 
 
I går fick jag ett mail av min chef. Ett mail med omtanke. Det fick mig att fundera lite och det fick mig att inse att jag var på väg dit igen. In i den där väggen som jag stött på några gånger nu. Inte för att det känns så. Men för att jag tror mig vara stålmannen igen och har börjat köra på i 180 igen. Stopp, stanna, bromsa. Jag måste lära mig att jag inte fixar det levnadsmönstret längre. Jag måste ta det lugnt. Och ta hand om mig själv. Så tacksam att hon öppnade mina ögon.