En söndag i april

I helgen var planerna att fara till fjälls och njuta av vårens varma solstrålar, av naturen och tystnaden. Men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig.

En av sönerna fick magsjuka. Så det blev till att stanna hemma. Men man får göra det bästa av situationen. 

Vi (jag och Vincent) tog en långpromenad idag på en och en halv timme. Det var inte klokt hur många vantar som låg framtinade i snödrivorna efter vägen. Drygt tjugo såg vi nog. Samt allt annat skrot förstås. Sånt som kapsyler, snusburkar, cigarettpaket, flaskor, plastpåsar och godispapper. Inget spännande direkt. Ja möjligtvis golfbollen då...



Men vi såg annat än skräp oxå. Vi gick förbi en gammal skola där jag visade sonen en sak. Nämligen gamla kättingar. Inget märkvärdigt kan tyckas. Men för oss är dom lite speciella för dom har min mammas farfar gjort någon gång i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet. Han jobbade som smed och gjorde dessa. Det känns ju kul att dom finns kvar.



Sen for jag till mina föräldrar och började städa deras husvagn. Den ska göras i ordning för försäljning. Mycket skrubbande vart det. Och fixande av trasiga rullgardiner och hyllor. Tvätt av gardiner osv. Men den kommer att bli fin. Ska göra klart den i morgon.

Har pysslat med att byta operativsystem på datorn så att jag kan använda itunes fullt ut. Eftersom den behövs för att man ska kunna fixa med musik och sånt till iphonen. Jag börjar äntligen få grepp om itunes. Men vidhåller att androiderna är enklare.

Ett problem som har uppstått är dock att jag har tappat bort länkadresserna till många av alla underbara bloggare som jag brukar titta in hos. (Hade missat att lägga till dom i länklistan på min blogg) Så om någon där ute har börjat fundera vart jag tagit vägen så skriv en kommentar så jag får er adress igen.

Det här är jag

Folk brukar uppfatta mig som kall och hård. Men de människor som verkligen tar sig tid att lära känna mig ser mig på ett helt annat sätt. Dom ser mitt riktiga jag. Dom ser någon dom kan lita på.


Jag orkar inte låtsas. Och fjäska med folk. Jag tycker inte jag vinner något på att gå med halvsanningar och vita lögner för att få folk att må bra. Jag är vad jag själv brukar säga "brutalt ärlig". På både gott och ont givetvis. Vill man inte få ett ärligt svar ska man inte fråga mig.


Jag har lite svårt att lita på folk. Det kan ta lång tid innan jag släpper in dom innanför mitt skal. Först vill jag lyssna och iakta för att se om det är någon man kan lita på eller inte. Men dom jag släpper in ska kunna veta att dom kan lita på mig. I alla lägen. Jag håller vad jag lovar.

Varför har jag då blivit som jag är? Det beror nog mycket på stolthet. Men det är nog oxå ett skydd runt mitt hjärta. En osynlig mur så att jag inte ska såras. Igen.

Mobbad, förlöjligad, hånad, psykist nedbruten, oönskad.... Det var mitt liv under många år. Men tack och lov inte längre. För jag har hittat hem. Hem till dom jag kan lita på.

Det har sagts till mig att "du har alltid haft det så bra och aldrig några problem utan allt har gått som på räls". Men dom personerna har inte en jädrans aning om vad dom pratar om. Det är såna som TROR att dom känner mig.


Sanningen är en helt annan.

Gnällkärringen filosoferar

Nu är jag inne i en period då jag ser saker klarare och reagerar samt irriterar mig lättare än vanligt. Just nu är bristande respekt av medmänniskor det som irriterar mig mest.

Jag tänker så först och främst på min arbetsplats. Vi är en ganska stor arbetsplats med ca 75 medarbetare i ett öppet kontorslandskap. Givetvis finns det människor av alla de slag. Och alla kan inte vara stöpta i samma form tack och lov. Men att vara respektlösa mot sina kollegor...Vad vinner man på det?

Framför allt. Allergiker. Självklart kan man tycka att alla ska respektera att alla ska kunna vistas på sin arbetsplats utan att bli sjuka. Men vissa kan bara inte fatta. Trots påminnelser, information och vädjanden att INTE använda starkt luktande produkter på jobbet så finns det vissa som verkar vara extremt tröga. Är det så attt man är så jädrans dum att man tror att ingen ska märka när man har dränkt sig i parfym eller rakvatten? Att ingen ska märka något när man stått inne på en toalett soch sprayat på sig starka lukter? Jag lovar...Allergikerna märker det...och blir sjuka...

Sen har vi det där med försäljning av olika saker. Många av oss har med oss grejer till försäljning på arbetsplatsen. Bland annat för att hjälpa ungarna att samla pengar till skolresor. Det kan vara allt från hembakat till kolaburkar och strumpor. Inget problem att bli av med grejerna men problemet är att man "glömmer" att betala. Hur kan man handla utan att ha pengar? Vi pratar ju om vuxna människor.

Sen en simpel sak. Det finns en del personer som verkar vara förmer och blir akut intresserade av sina telefonen när man möter dom i en dörröppning. Dom "låtsas" inte se och ger tusan i att hälsa. Varför då?

Sen finns det givetvis dom som inte kan hälsa när dom står i sin "grupp" och pratar. Gör det ont att säga hej?

Okej. Man behöver inte gilla alla, men vanlig respekt och hänsynsfullhet skadar väl inte?





Två veckor senare...

Nu har jag haft min leksak i ungefär två veckor. Alltså min Iphone. Och är den då så bra som alla säger???

Nej, det tycker inte jag. Den är klart överskattad. Visst fungerar den som den ska, men thats it.
På plussidan jämfört med min gamla android kan man väl säga är att den är:

+ snabb
+ har bra appar
+ funkar hyfsat att blogga med
+ riktigt bra kamera med blixt
+ stort minne

På minussidan:

- Tung, lite klumpig och hal
- känns ömtålig
- Ingen T9
- Svår att läsa i starkt ljus
- Dyra appar
- går inte att sätta fast en rem i den
- Men det som gör mig mest irriterad är det faktum att man måste ha itunes för att kunna föra över filer mellan telefonen och datorn. Där vinner androiden lätt. För där behöver man bara plugga i en kabel och kopiera över filerna. Krävs inget speciellt operativsystem eller annat tjafs.

Tror inte att det blir någon ny när den lägger av om något år. Men fram tills dess får den duga.



Grupperingar i samhället

Vi människor har en viss fömåga att dela in oss i olika grupper. Undrar varför vi gör det egentligen. Det börjas redan på dagis. Sen fortsätter det till förskolan. Och till "riktiga" skolan. I högstadiet är det verkligen märkbart. Framför allt bland tjejerna. Du, du, du och du får vara med. Men inte hon. "Du är inte tillräckligt cool för att hänga med oss".

Sen kommer gymnasiet. Där görs det oxå skillnad. "Överklassen" går på samhäll, natur och liknande. Medan "patrasket" går på fordons eller bygg.

Efter det kommer man in i arbetslivet. Då är det fint att vara advokat, läkare eller tjänsteman. Medan en som jobbar som städare eller på en grillkiosk anses lite "korkade" och mindre värda.

Jag tror att det är vanligare bland kvinnor än bland män att gruppera folk. Det tycker jag man kan se ganska tydligt ute i arbetslivet. Jag har jobbat både på mans- och kvinnodominerande arbetsplatser och jag kan bara säga vad jag har upplevt.

På en manlig arbetssplats är alla välkomna vid fikabordet. Man sätter sig där det finns plats. Man pratar och slänger käft med vem som helst. Kan vara en lite rå men hjärtlig stämning.

På en kvinnodominerad arbetsplats är det mer revirpinkande. Där hamnar man ofta i en grupp eller konstellation av människor. Där sitter man vid samma fikabord med samma människor varje dag. Det är nästan så att man får "onda ögat" om man sätter sig någon annan stans. Både av dom man brukar fika med men även av dom man sätter sig hos. En väldig misstänksamhet dyker upp. "Vad är det med henne?", "Duger inte vi längre?", "Undras vad hon är ute efter?".

Grupperna vill inte gärna släppa in nya i sitt revir. Det är väldigt vanligt att man gaddar ihop sig och snackar skit om andra som står lite utanför gruppen, eller som valt att inte dela med sig allt i sitt liv med dom. Man lyssnar hellre på skitsnack och skvaller än at ta reda på fakta från det verkligen gäller. Man väljer att skapa sig sin egen sanning. Sen försöker man vara oförstående när sanningen kommer fram. För det gör den förr eller senare.

Det här är en barnslighet som följer en genom livet. Man tror att det ska växa bort. Men om sanningen ska fram så är nog "kärringar" i femtioårsåldern dom värsta kålsuparna av alla.

Varför gör vi så här? För om vi hård drar det så är gruppering inte något annat än ren och skär mobbing. Tänk vad enkelt det vore utan grupperingar. Om alla bara accepterade varandra utan att döma. Ska det vara så jädrans svårt?