Nu får jag skylla mig själv...

Nu har jag fått med mig några av mina kollegor att ställa upp i en stegtävling (Korpens myndighetssteg) mellan den 24 oktober och den 20 november. Det vill säga under den absolut tråkigaste årstiden på hela året. Men jag får skylla mig själv. Så nu är det bara att knyta på sig skorna och trampa på. Om det inte hinner bli allt för snöigt och kallt kan jag kanske rent utav använda mina reebook easytone. Ni vet dom med runda bollar under sulorna. Kanske man får snygg bak på köpet. :)  Men jag gillar att promenera så det är ändå ok. Det är bara så svårt att få fingrarna ur ...... Men nu är vi flera som kan peppa varandra så vi får ju se ju hur det går. Huvudsaken är ju att man har ett gemensamt mål att jobba mot.



Jag - en tjuvaktig skata

Jag är tjuvaktig. Jag stjäl varje dag. Jag har blivit beroende av det. Ett beroende som inte kan botas. Jag stjäl från allt och alla. Från mina vänner. Från folk jag möter. Från människor som jag bara ser som hastigast. Från henne i kassan. Han på gymmet. Dom i lekparken. Dom i väntrummet. Från media. Framför allt stjäl jag från mina kollegor som jag fikar med. ;)

Ingen går säker...

Jag stjäl med mina öron och med mina ögon. Ibland stjäl jag ögonblick med kameran.

Jag stjäl ord, meningar, tankar, inspiration, känslor, intryck. Jag stjäl för att omvandla det till blogginlägg och fina minnen. Jag stjäl för att få vackra bilder. Jag stjäl för att kunna dela med mig av mina medmänniskors visdom. Och i vissa fall dumhet. Jag är tjuvaktig. Det medger jag. Och jag kan ärligen säga att jag kommer aldrig att sluta. Men jag hoppas att ingen blir arg. Och att alla kan förlåta mig för jag menar verkligen inget illa...

Det kunde ha varit jag

Här hemma pratas det just nu en del om tonåringar, grupptryck, rökning och alkohol. Givetvis beroende på att Alexandra är i den åldern och flera av klasskamraterna har redan börjat med både rökning och festande. Det fick mig att tänka tillbaka på min tid när jag var tonåring och hur jag var då.

Jag tänker inte ljuga för mina barn och säga att jag aldrig har druckit och att jag började röka när jag var 20. För det är inte sant. Och ärlighet vet ni ju att jag förespråkar.

Jag började röka när jag gick i sexan (13 år). För att jag tyckte det såg så tufft ut. Dessutom rökte min bästis. (så urbota korkat) Men tack och lov vart jag vuxen till sist och slutade röka för snart 17 år sedan. När jag var 31. Men jag hann i alla fall förpesta mina lungor i 18 år innan jag tog mitt förnuft till fånga.

Och hur var det med festandet då. Jag kan ju inte precis säga att jag är stolt över det. Men första gången jag var berusad var under sommarlovet när jag var 14 år. Då drack jag två och en halv mellanöl. Det var inkörsporten för mitt ganska vilda tonårstid.

Det var fest var och varannan helg. Och ibland mitt i veckan. Det hände till och med att vi skolkade och festade under skoltid. För då hann man ju nyktra till innan man kom hem. Konstigt att mina föräldrar aldrig sa något...Jag vet inte om dom märkte något heller för den delen. Aldrig att dom sa något om att jag inte fick dricka eller röka. Det var helt enkelt inget man pratade om.

Man umgicks i olika grupperingar under olika perioder. Ibland var det med klasskamraterna. Ibland med dom "äldre" som hade bil. Det sågs givetvis inte som något bra och dom i min ålder kallade mig för än det ena och än det andra. Bland annat för "raggarluder". För dom "visste" ju minsann att jag bytte partner varje helg osv. (I själva verket var jag rädd om min oskuld och sparade på mig länge)

När man ser tillbaka på mina kamrater från den tiden blir man lite rädd. De flesta ryckte väl upp sig och blev som folk. Men många av dom gick det käpprätt åt h-vete för.

Flera av dom sitter idag på parkbänkarna. Några har dött pga alkoholen. En sålde sin kropp för en flaska brännvin, men verkar ha vuxit upp. Några tog livet av sig. En började knarka, men verkar ha tagit sig i kragen. Några sniffade långt upp i åren. En har svårt att skilja på mitt och ditt och far således in och ut på kåken. En vart innebränd. En frös ihjäl pga spriten. En försörjer sig på Malmskillnadsgatan om hon fortfarande lever.

Själv lugnade jag ner mig. För att sedan nästan sluta dricka helt och hållet. Dom som känner mig vet att jag idag har svårt för fulla människor. För det har jag skrivit i ett tidigare inlägg.
 
Det får mig att tänka. Och tacka min lyckliga stjärna. För om man tänker efter så kunde det lika gärna ha varit jag...

Tvärt emot mina egna föräldrar pratar jag mycket med mina barn om vad jag tycker om både sprit och tobak. Givetvis om andra droger oxå.

Jag har gett dem ett löfte redan när dom var små. Det var att om dom är drog, rök, snus och alkoholfria till dom fyller 18 år, kommer jag att betala både deras körkort och en körbar bil. Så nu är det upp till dom att bestämma om hur dom vill göra. Och jag står gladeligen vid mitt löfte om dom lyckas. Jag tänker till och med låta dom övningsköra med mig.

Ärlighet varar längst

Ibland kan det vara svårt att veta hur man ska göra/hantera vissa situationer.

Hur gör man när någon förväntar sig att man ska säga grattis av en eller annan anledning? Måste man lägga på ett falskt leende och säga grattis, när man inte menar det? Eller ska man prata om något annat?

Och hur gör man när någon kommer och visar sin nya frisyr? Säger man att det är snyggt fast det ser ut som ett skatbo? Är det inte då bättre att om man över huvud taget måste kommentera det säga..."åh, du har klippt dig" istället för att blåljuga?

Eller om någon kommer med ett nyinköpt plagg som dom stolt visar upp. Istället för att säga "snygg" fast man inte menar det kan man väl ta fram något positivt istället som tex "fin färg". Det innebär ju inte att man ljuger utan man undanhåller bara det negativa för att inte såra i onödan. För även om man är ärlig behöver man inte vara elak.

Varför säger man "jag hinner inte" istället för som det verkligen betyder "Jag ids inte"?

Tänk om man ständigt småljuger och drar små lögner, vad jobbigt det måste vara att komma ihåg vad man har sagt. Sanningen är ju lättare att hantera.

Nej, tacka vet jag ärlighet. Även om det ibland kan såra. För i långa loppet tror jag att man vinner på det.

"What are words If you really don't mean them when you say them?" (Chris Medina)