Snöfestival

I helgen har det varit snöfestival i Kiruna. Men det är inget jag tycker är något speciellt längre. Det har blivit sämre från år till år. Från början var alla aktiviteter samlade i centrum. Renrace, skoterhoppning, skulpturtävling osv. Då var det kul.

Sen plockade man bort den viktigaste delen i festivalen. Snöskulpturtävlingen. I år har man återinfört en tävling men det är inte alls på samma nivå som tidigare. Förut var det proffs. Nu var det skolelever. Man har dessutom spridit ut aktiviteterna runt halva stan, så man är tvungen att ta bil för att kunna delta. Tyvärr finns det inga parkeringar, för det är dom som används som festivalområden. Det känns som en dålig b-festival.

Nej, det kanske är dax att fundera på lägga ner den för det var faktiskt mycket bättre förr...

Nåja. Det var i alla fall ett underbart väder idag så jag och grabbarna tog oss en runda runt stan i alla fall.

Vykort



Min mormor var inte så bra att dölja vad hon egentligen tyckte. Hon gillade aldrig mig. Det är inget jag hittar på utan det har även pappa berättat. Om inte annat så märktes det hur hon behandlade mig osh min syster. Det var ofta hon smög till syrran små favörer men "glömde" mig. En gång köpte hon ett par skidor till syrran. Morfar frågade då mig vad jag fick. Svaret han fick va "titing" (ingenting). Han vart rasande och sa att om man inte kunde ge åt båda skulle ingen ha något. Sen gick han ut på stan och köpte mig en klänning med "slifs" (slips) på. Nåväl, då var jag så liten och det gjorde det mig ingenting.

Fast idag förstår jag morfars resonemang. Jag skulle aldrig själv kunna behandla barn olika.

Hur som helst. Jag har nästan inga minnen efter mormor, förutom en sak som har följt mig hela livet. Jag minns hur glad jag vart när jag fick det. Ett alldeles eget vykort. Adresserat till mig. Då var jag fem - sex år.